De fyra, novell

Lisette

Lisette står alldeles stilla, lutad längs den kalla stenväggen. Hennes ansikte är slätt och uttryckslöst och hon försöker att inte tänka, men det går inte så bra. Du vet, alla känslor maximeras liksom när man är en vampyr. Alla dessa jävla maximerade känslor. Hennes ögon sluter sig, och när hon öppnar dem möts hon av den långe gänglige Emanuel som står tvärs över gatan. Förvånad spärrar hon upp ögonen. Vafan?
Folktomt är det. Klockan är två på natten, barerna är ännu livliga, men på just den här gränden är det folktomt.
Hon biter sig tyst i läppen och betraktar honom med en smula nyfikna ögon, men mest med förakt. Vad gör han i stan här igen?
Smidigt, med lätta ljudlösa steg går hon fram till honom.
"Är det inte Emanuel jag ser?" flinar hon och sträcker fram en felfri ljus hand åt hans håll.
Han fnyser, så tyst att hon nätt och jämnt kan urskilja det. Hans händer hänger slappt efter midjan, och man ser knappt hans mörka ansikte under huvan. "Sluta spela, Lisette. Du vet att vi båda hatar varandra", säger han lågt.
Lisette fnyser tillbaka.
Som du vill, tänker hon och med en snabb rörelse trycker hon upp honom mot väggen med fingrarna runt hans hals. "Vad i helvete gör du i min stad?" fräser hon.
"Din stad?" fräser han tillbaka.
"Svara på frågan!"
"Aldrig!" väser han och hans långa huggtänder visar sig. Fort lösgör han sig från hennes blick, och inom några sekunder är han på andra sidan om gatan. Han andas häftigt.
Hon stirrar på honom. Svär för sig själv, många olika ord på främmande språk i huvudet. Orkar verkligen inte med det här, inte när Klaus precis vart här och fjantat sig. Han orsakade mycket problem, den där skiten. Och hon orkar inte med mer problem, för varje problem förföljer en bokstavligt talat för alltid.
Emanuel går snabbt fram till henne igen. "Jag ska berätta för dig vad jag gör i din stad." Och nu blir det Lisettes tur att akta sig, för med ett svep har Emanuel kastat sig över henne och fått ett stenhårt grepp om hennes bara händer. Lisette jämrar sig av smärta.
"Jag är här för att träffa min bror", väser han, högt och tydligt rakt i hennes öra.

 

∞

kommentera för mer :)