De fyra, novell

Lisette

Lisette står alldeles stilla, lutad längs den kalla stenväggen. Hennes ansikte är slätt och uttryckslöst och hon försöker att inte tänka, men det går inte så bra. Du vet, alla känslor maximeras liksom när man är en vampyr. Alla dessa jävla maximerade känslor. Hennes ögon sluter sig, och när hon öppnar dem möts hon av den långe gänglige Emanuel som står tvärs över gatan. Förvånad spärrar hon upp ögonen. Vafan?
Folktomt är det. Klockan är två på natten, barerna är ännu livliga, men på just den här gränden är det folktomt.
Hon biter sig tyst i läppen och betraktar honom med en smula nyfikna ögon, men mest med förakt. Vad gör han i stan här igen?
Smidigt, med lätta ljudlösa steg går hon fram till honom.
"Är det inte Emanuel jag ser?" flinar hon och sträcker fram en felfri ljus hand åt hans håll.
Han fnyser, så tyst att hon nätt och jämnt kan urskilja det. Hans händer hänger slappt efter midjan, och man ser knappt hans mörka ansikte under huvan. "Sluta spela, Lisette. Du vet att vi båda hatar varandra", säger han lågt.
Lisette fnyser tillbaka.
Som du vill, tänker hon och med en snabb rörelse trycker hon upp honom mot väggen med fingrarna runt hans hals. "Vad i helvete gör du i min stad?" fräser hon.
"Din stad?" fräser han tillbaka.
"Svara på frågan!"
"Aldrig!" väser han och hans långa huggtänder visar sig. Fort lösgör han sig från hennes blick, och inom några sekunder är han på andra sidan om gatan. Han andas häftigt.
Hon stirrar på honom. Svär för sig själv, många olika ord på främmande språk i huvudet. Orkar verkligen inte med det här, inte när Klaus precis vart här och fjantat sig. Han orsakade mycket problem, den där skiten. Och hon orkar inte med mer problem, för varje problem förföljer en bokstavligt talat för alltid.
Emanuel går snabbt fram till henne igen. "Jag ska berätta för dig vad jag gör i din stad." Och nu blir det Lisettes tur att akta sig, för med ett svep har Emanuel kastat sig över henne och fått ett stenhårt grepp om hennes bara händer. Lisette jämrar sig av smärta.
"Jag är här för att träffa min bror", väser han, högt och tydligt rakt i hennes öra.

 

∞

kommentera för mer :)

 

Moa

Hon stryker försiktigt bort en slinga av hennes mörka hår och låter musiken fylla hennes öron. Hennes penna glider över pappret i små, vassa och silkeslena rörelser. Någonstans inom henne vet hon att det är någon här, att det är någon som iakttar henne. Vem? Det vet hon inte, men det tänker hon ta reda på.
Hennes hjärta slår lugnt och försiktigt, hon är inte rädd. Hon vet inte varför, men det känns som att hjärtat plötsligt fyllts av oförklarlig kärlek. Den personen som är här inne är inte farlig, tänker hon. Men det är något som skaver inuti henne, som ett litet gruskorn i skon som säger att hon har fel.
Hon reser sig sakta upp och stänger av musiken som strömmar från de kolsvarta hörlurarna. Hon ser sig omkring, lugnt, hennes ansikte är lugnt och slätt.
Det duggregnar. Små blöta droppar som slingrar och slår mjukt och vasst mot fönstret, får huset att fyllas av ett rutinmässigt vackert ljud.
Plötsligt blir hon medveten om att någon står bakom henne, väntar på henne. Hon är inte rädd, snarare tvärtom. Hon vänder sig om i en försiktig rörelse och möts av ett lugnt, flinande ansikte. Han är ganska lång, lång och bredaxlad med onaturligt vit mjölkhud. Han har mörkt hår, en lätt skäggstubb och de mörka ögonen kantas av mörka långa ögonfransar.
Hans gängliga steg ekar i rummet när hans skinnstövlar träffar det nystädade trägolvet.
Tyst blir det ett tag, när de två individerna betraktar varandra. Han går runt i rummet, ser och tar och betraktar olika föremål i rummet. Moa möter lugnt hans blick och säger lika lugnt; “vad vill du mig?”
Hans steg stannar vid bordet där hennes teckning ligger utbredd över bordet. Han ler, svagt och hemlighetsfullt och så tar det en liten stund av tänkande innan han svarar henne.
“Det vet jag inte än, Moa. Det vet jag inte än.”
Han tar upp Moas teckning, viker försiktigt ihop den och lägger den i sin ficka. Med ett enda svep har han försvunnit ut från rummet.
Moa drar efter andan och sjunker ihop på sängen. Vad fan händer med henne?

-

 

Sådär! Det var första delen. Snart kommer andra deleen. Blir superglad om du kommenterar C: